”På det politiska slagfältet följs en rak höger av en svag vänster”

Högervindarna blåser allt kraftigare och än mer åt det i nationalistisk riktning i länder som USA, Ryssland, Ungern och Polen.
I Sverige har den svenska liberala partipolitiken under 2000-talet fått allt starkare fäste och etablerat sig som det nya normala.
Vänstervärderingar viftas ibland bort som extremåsikter. Det var längesen det var självklart för de flesta att rösta på (S), men den tiden har funnits. Fackföreningarnas och arbetarnas parti, i en tid då privata vinstintressen i välfärden var uteslutet. Drömmen om ett solidariskt folkhem är sen länge undansvept och individens handlingskraft ges företräde.

Man märker att de borgerliga partierna är sakkunniga i debatten, har höga ambitioner och till stor del vill ta ansvar. Medan vänstern skyller ifrån sig med suddiga visioner och krampaktigt beslutsfattande. Agendan är självbevarande och motparters åsikter tas inte alltid in eller avvägs. De ser inte längre än näsan räcker.
Det finns exempel på lokalpolitik där vänstern ställt sig motstridigt till rimliga förändringar, för att de själva inte framfört idén.

Det senaste bottennappet är (S) utspel att det var nuvarande regerings fel att det gick så snett med migrationen (segration, skjutningar och gängkriminalitet). Det är ganska uppenbart att det var under förra regeringen, med (S) vid rodret, som passivitet och naivitet inför växande samhällsproblem uppstod och att det spårade ur med en alltför generös invandringspolitik.
(M) och dess stödpartier behöver nu ta i med hårdhandskarna för att komma tillrätta med de problem som var uppdukade att skapas.

Regeringspartiernas Tidöavtal är essensen av detta. Kraftfulla tag och åtgärder, hårdare straff och retorik. I det auktoritära ledarskapet glöms dock medmänsklighet och sunt förnuft.
Det är aldrig bra att myndigheter ingriper för mycket i människors vardag. Misstron till överheten växer bara i ett hårdare samhällsklimat.
Den omtalade angivningsplikten inskränker människors rätt till samhällsskydd i komplexa situationer, där det kan vara helt avgörande att förbli anonym – vissa betraktar det som en tillbakagång för traditionella demokratiska principer.

Vad gäller de nya visitationszonerna behövs inte ens någon brottsmisstanke. En farlig utveckling a là Orwells ‘1984’ där individers rätt till integritet förkastas, utan skydd mot godtyckliga ingripanden.

”Alla som bär kopior av Guccikepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikepsar” hördes det från Tidörepresentanterna.
Det är lika idiotiskt som det låter. Att hänvisa till klädsel och utseende är inget annat än diskriminering, inte minst etiskt mot en viss bakgrund.
Likadant med hemlig telefonavlyssning i preventivt syfte – det är (o)rättsliga övergrepp.

Satsa istället på att tidigt i skolan inkludera de unga som känner sig vilsna och få dom att känna sig trygga i ett vettigt sammanhang. Så skapar man ett samhälle för alla – inte bara för de välbeställda. Och på köpet förebygger man brottslighet, narkotikabruk m.m.
När samhället visar att det finns en annan väg att gå för de som kommit på glid, genom förståelse och utan att döma och stöta undan – då ger det också tillbaka till samhället.

(SD) har blivit en stor maktfaktor i svensk politik och Sveriges näst största parti. Ett missnöjesparti som bidrar ytterligare till polarisering och splittring. Deras kärnfråga är migrationen, övrig politik till stor del populistiska efterkonstruktioner.
I början av 90-talet ansågs det allmänt att de aldrig ens fick släppas in i riksdagen, med tanke på deras främlingsfientliga rötter.
(SD) verkar för att montera ner kulturens självklara plats i städer och kommuner för att använda pengar till det produktiva och resultatinriktade näringslivet. Utan kultur skapas ingen mångfald, inkludering eller sunda relationer i ett samhälle och även om det numera går att tillskriva (SD) att de är legitimt demokratiska, så saknar de ett sansat humanistiskt perspektiv.
Ju mer högernationalistiska värderingar vi får, desto mer kommer storebror se dig och samhällsklimatet blir allt hårdare, råare, narcissistiskt och uteslutande.
Då är det inte bra att den svenska vänstern viker ner sig och ägnar sig åt fulspel.

Fram till 90-talet stod vänstern för sina åsikter. Det fanns en given profil, tydliga värderingar och ett genuint budskap. Och en fungerande modell för ett samhällsbygge. Sverige var ett välmående och framgångsrikt land länge och väl under röd regering.
Kan det vara så att vänstern blivit för konservativt? De verkar trampa i samma spår som de alltid gjort, i nya tider och med nya utmaningar.
Särskilt de senaste decenniernas (S)-ledare har varit äregiriga och vägrar acceptera när de har fel, inser inte att andra kan ha rätt och ändrar inte förhållningssätt utifrån hur resten av världen förändrar sig.

Det finns väldigt mycket övrigt att önska i dagens svenska vänsterpolitik.

Precis som högern behövs, behövs vänstern. Hela befolkningen kan inte vara överens i allt och det är win-win om de olika blocken utmanar varandra slagkraftigt och konstruktivt.
Vidare måste resurser fördelas så det blir rättvist i praktiken. Att man styr riktningen efter vad som händer i verkligheten och inte hur man vill att det ska se ut.
Nu är det nästan bara pajkastning och högljudda diskussioner som tar onödig tid och energi både för väljare och vad politikerna själva vill genomföra.

Så vänstern, sluta projicera och förändra er själva istället. Ansiktslyftet kommer först när ni ser er själva i spegeln.
Ni kan aldrig få liberala att bli socialister (eller vice versa).
Men om ni ska utmana sittande regering så är det upp till er – hur ni omvandlar det skadade förtroendet och återfår er värdighet.

13Hur man än vrider och vänder på det sitter sällan en regering mer än en mandatperiod. Det är allt som oftast oppositionen som leder i opinionsmätningarna, vilka som än styr landet.

Det är ett tecken på att folkets förtroende inte förvaltas.