EUROVISION SONG CONTEST I MALMÖ

USA kallar sig United States, FN United Nations och så har vi Eurovision med parollen United by Music.
Eurovision är som en egen stormakt förenad av länder med dess bidrag.
Framför allt är det en stor cirkus, ett enormt påkostat arrangemang med närmare 200 miljoner TV-tittare.

Tack vare Loreens vinst förra året med låten Tattoo, hennes andra seger efter den hyllade Euphoria 2012, rullade tävlingen i år vidare till Sverige och Malmö.

Försnacket kom mycket att handla om legitimiteten i Israels medverkan, med tanke på Gazakriget.
Att Nederländerna som första land någonsin blev utesluta några dagar innan finalen, en polisutredning kring olaga hot mot en kameraman (kvinna) från artisten själv.
Och om uteblivna artistframträdanden i Eurovisionbyn, som protest mot Israels deltagande.

Årets tävling klassades som ett högriskarrangemang, inkluderat terrorhot och säkerhetspådraget var stort och också tillräckligt gediget för att avstyra demonstrationer för det palestinska folket från att bli annat än bara högljudda.
Greta Thunberg släpades som vanligt numera iväg av ordningsmakten under demonstrationerna, burop hördes från publiken under Israels framträdande, men annars verkar det mesta ha gått förvånansvärt lugnt till.
Tävlingsledningen vill särskilja musik och politik (därav Israels medverkan) och inga synliga symboler eller protester från artister är tillåtna. Det smögs dock in ett och annat, men med säkerligen medveten svårtolkad anknytning.

Israels resultat från juryn känns riggat. Antagligen vågade de inte lägga höga poäng på Israel, med rädsla för konsekvenserna om de skulle vinna. Det var publikrösterna som räddade Israel till en topplacering; märkligt att landet fick 0p. från juryn och 12p. från publiken, av Sverige. Det måste på något sätt ha att göra med de säkerhetspolitiska omständigheterna.

Sveriges bidrag med de norska ungtupparna Marcus och Martinus (är föräldrarna kristna kanske?) fick bara en 12a – från Tyskland, men placerade sig överraskande högt i resultatlistan. Låten med tydlig sceninspiration från filmen ”Matrix” var allt annat än oförglömlig, men bör kanske inte heller sågas helt.

Vann tävlingen gjorde icke-binära Nemo för Schweiz, med låten The Code, före favoriten, Kroatiens Baby Lasagna. Jag trodde helt klart att Kroatien skulle ta hem tävlingen, med tanke på att förhandsfavoriten nästan alltid håller.
Men Schweiz och Israel hade mycket riktigt seglat upp som utmanare till Kroatien precis före tävlingen.
Det segrande bidraget från Schweiz fick en uppsjö av 12or från juryn, sett endast till publikrösterna hade de blivit femma.

Med tanke på de värderingar och den folkfest Eurovision står för, tycker jag det känns ok att Schweiz vann, en sångare med ödmjuk personlighet och stor tacksamhet (dock liksom Eurovision överdriven). Det charmade säkert många men någon jättehit var det inte och det känns som man redan glömt låten.

Var Sverige bra som värdland då? Nja.
Fina kulisser och modernt neonljus i olika nyanser präglade scenföreställningen och som vanligt när Sverige är arrangörsland för något kulturellt görs det seriöst och på ett väl genomfört sätt.
Programledarparet Malin Åkerman och Petra Mede tog oss genom kvällen och det skötte de proffsigt.
Loreens nya låt ‘Forever’ som hon framförde i en metallstol var bra, med en lugn och magiskt mjuk melodi.
Men det var ganska tråkiga artistuppträdanden överlag och evenemanget kändes rätt igenom ganska svalt och ljummet.

Vad gäller låtarna, så var de flesta av ländernas bidrag varken bra eller dåliga.
Som vanligt stack några låtar ut till det bättre och en hel del till det sämre.
Sämsta icke-etniska bidrag var Luxemburgs (det är annars svårt att bedöma inhemsk musik, de bidragen har en folksjäl även om det inte alltid låter så vackert).
Bäst var i mina öron Ukraina, följt av Irland. De hamnade till sist på tredje resp. sjätte plats.
Ukraina förenade gospel/opera med modern rap och resultatet tyckte jag blev riktigt snyggt. Kanske den enda låten i tävlingen som jag skulle kunna tänka mig att lyssna på annars, när det inte är eurovision.
Irland stack ut – ett vågat ockult bidrag med en del tvära vändningar mellan ljust och mörkt, samt långa skrik. Inte oväntat att den fromma Carola kritiserade bidraget för att vara en satanistisk ritual.

Hur gick det för våra nordiska grannländer? Inte alls bra.
Danmark och Island åkte ut i semifinal, Finland som tyvärr allt som oftast ställer upp med fåniga bidrag, hamnade på den nedre halvan av fältet och Norge kom, historiskt dåligt, sist.

Det bästa med finalen i Malmö var att arrangemanget gick att säkerställa, utan att demonstrationer eller annat synligt spårade ur.
I övrigt var kvällen lång och ganska slätstruken och vi har som land genomfört stora evenemang bättre förr.

Det är alltid kul med Eurovision och extra krydda och nerv när det går i Sverige, men allt som allt med alldeles för mycket kringarrangemang och anspråk på att vara spektakulärt.

Det kostar betydligt mer än det smakar.