– Du lär dig mer av att utstå bli betraktad.
– Men jag lär mig hellre genom att skåda dina ädla handlingar än att låta mina brister genomskådas?
– Om du vill behärska det jag behärskar behöver du både se och utstå att bli sedd. Du ska jonglera med knivar i din stilla dygnsvila likväl som framför hungriga vargar. Men likväl – dug först inför dig själv och dug därmed för andra.
– Men om jag balanserar stadigt när ingen stör min sinnesfrid, räcker inte det? Jag ramlar lätt när benen darrar.
Du om någon ser väl inte med bekräftelselystna ögon? Måste jag då riskera äran med att bevisa min förmåga på en arena?
– Vill du vandra din väg utan möten? Vill du inte ta emot ovationerna när du framför det du bemästrar?
Vad tjänar det till att inte samhöra?
– Men om jag riskerar att falla och såras? Mer än jag får njuta den friska luften när jag bestigit berget?
– Du bestiger även det högsta berget en etapp i taget. För varje avsats du erövrar stärks ditt skelett med så mycket kalcium som krävs för att dämpa det fall som djupnar en volym i taget. På så sätt faller du alltid med skyddsnät. Du märker, ju högre insats desto större risk. Men också pyramiderna byggdes på solid grund.
– Men då tror jag att jag nöjer mig med att betrakta. Det är inte värt besväret.
– Då kommer du heller inte bemästra det du vill bemästra eller behärska det jag behärskar. Du når inte skatten vid regnbågens slut och ingen kommer för att gratulera dig.
– Men ingen kommer heller förnedra mig. Så då låter jag det vara. Jag håller mig till mitt och min strid med Dr. Nemo.
– Du förstår inte dilemmat. Det är så du även förlorar dig själv.
