– Mästare, jag står här vid vägskälet och vet inte vilken väg jag ska välja.
Jag tvekar om riktning och vart jag ska ta vägen.
Jag är rädd för om någon ser mig, att jag ska bli gjord till åtlöje och hånas för min villrådighet. Jag förstår om du skrattar nu, bakom min rygg.

– Varför skulle jag göra det? Du vänder dig till mig för att söka förtröstan. Det är en styrka och ingen svaghet.
Ingen är perfekt, allra minst de som är tvärsäkra på sin sak. Jag beundrar dig för din ärlighet. Men tro inte att alla kommer tänka så, det finns de som gärna ser dig i din litenhet, men du förstår, de gör så för att de själva ska känna sig säkrare.

– Men andra kan svara så snabbt och säkert, är det inget som rubbar dom?
– De som tror sig veta allt, det är de som har mest kvar att lära. Du ska se när det väl visar sig att de har fel, hur nakna de står och huttrar och skäms.
Stå på dig och se dina frågeställningar som en tillgång. Tänk vad tråkigt att redan ha svar på allt.