V

– Älskade Angelica, jag ser ditt lidande. Låt mig plåstra om dig och läka dina sår – ja, jag ställer allt de ställt till med till rätta.

– Ödbjörn Blåöga, jag är inte en docka att laga och limma ihop. Försök inte föra bort mig från skuggorna, på så sätt för du mig bara bakom ljuset.
Gå bara bredvid mig när jag brottas med våndorna. Var den stadiga hand jag kan hålla när jag räcker efter hjälp.
Men min smärta är min att bära, jag tar själv striden på min arena.
Din närvaro kan påminna mig att jag inte är ensam i min förtvivlan, i en värld att frukta. Endast en förnimmelse att jag är värd kärlek, även när som mest nedbruten.
Så när det skymmer, finns du här för mig? Inte som en riddare eller rådgivare, utan som sällskap. Att hålla min hand tills gryningen då ljuset hjälper mig minnas min styrka.
Din stilla stöttning är den mest värdefulla gåvan du kan ge mig och den största kärleken – den kärlek som hjälper mig minnas vem jag är, när jag själv glömmer. Men försök inte råda eller rätta till, finns bara till – där jag är, som jag är.