Den 1 augusti påbörjade jag behandling med en ADHD-medicin, Strattera. Den skiljer sig från många övriga mot ADHD genom att inte vara centralstimulerande eller narkotikaklassad, men ändå ha en effekt på välbefinnandet. Den hjälper mot inre rastlöshet och problem med att upprätthålla fokus och uppmärksamhet. Hittills har jag haft god effekt av den, framför allt har jag hittat lugnet inom mig.
Måendet har varit ganska stabilt några veckor nu och mycket har jag nog träningen att tacka för det, att jag kommit igång med regelbunden fysisk träning, det hjälper psyket. Jag styrketränar på gymmet och går runt sjukhuset med stavar. Idag tog jag mig runt 3km Slingan på 31 min. och målet är att komma under 30 min. Stavarna ger bra utväxling, eftersom man har framåtrörelse med armarna och sick-sackar stav för steg. En underskattad träningsform för att få hela kroppen i rörelse med lite mer motstånd än vanliga promenader och bra för blodcirkulationen. 
Humöret har också varit ganska jämnt och stabilt, har inte haft några verbala utbrott på länge. Flera situationer bara i helgen hade kunnat trigga det, men jag har börjat bygga in en vana att ta emot men inte reagera, vilket känns bra. Alltså inte så att man lägger sig helt platt och känslolös, bara att man låter det sjunka in och begrundar, innan man agerar på känslan. Oftast har man inte haft något eller någon mot sig som man först tror när det händer.
Idag blev t.ex. en mindfulness-session inställd, utan att jag fick besked om det, men det visade sig att det hade varit en akut händelse på avdelningen som gjorde att personalen i fråga fick rusa iväg direkt och jag kunde ta det. Igår beslagtog dom anteckningsblock för att det var metall i spiralerna, blev inte meddelad om det heller, men det hade skett ett missförstånd mellan kvälls- och nattpersonalen, vilket jag också hanterade utan att bli arg.
Nästan varje kväll den senaste veckan har vi sett på film, alltid efter kvällsmackorna. Det är dock svårt att göra något ostört här, det larmar och några sitter och spelar kort eller ska komma fram och lägga sig i, eller bara prata. Men efter kvällsmedicinen blir det oftast tyst.
På tal om att det är tyst, jag är ganska tystlåten och fåordig av mig för det mesta. Det är inte det att jag inte vill vara mer social, jag kan bara inte. Och inte förstår jag mig på andra särskilt bra heller, det är en akilleshäl när man har autism att få det sociala samspelet att fungera, särskilt i större sammanhang. Ett sammanhang jag ska testa nu till hösten är Café Hjärtat på (H)järnkoll, med lokal nära högskolan, jag tänker att det kan vara ett första steg att lära känna människor här i stan, att man har något gemensamt, att man är allmänt störd och inte som alla andra.
Men den som strävar efter att vara som alla andra gör aldrig någon skillnad…