”Det som förr drog i mig, det drog mig ut.
Ut på sönderbrända fält, upptända nätter. Genom sovsamhällen, vindbyar och återvändsgränder. I en tid då det inte fanns någon åldersgräns. Jag kunde räkna ut universum utan att blinka. Luckorna var tänkta att fyllas och inga bubblor fick spricka. Patricia satt vid min sida som lugnet själv när jag skälvande uttryckte min beundran. Men hon hade inga varor att deklarera, inget pris att betala, ingen hy att dölja. Det är inte hon som nu blickar tillbaka på ett liv som likt domino rasat. Vad var det jag en gång undrade? Det fanns en längtan, förväntan, en outtalad självklarhet men det stod alltid skrivet i stjärnorna. Jag kunde dämpa rastlösheten med cigg eller dränka rotlösheten i sprit, jag kunde vända ut och in på tvångströjor, på sant eller falskt, det fanns och det fattades och jag hade inte tid att vänta. Men dörrarna som stod på glänt skulle stängas igen och drömmarna som var skräddarsydda gick upp i rök.
Det som drar i mig nu drar mig in.
In i dementerade minnen och labyrinter, förträngda behov av att släppa taget. Jag har svaren men inte frågorna. Taggtråd tatuerat i läppen, en retad tiger som tiger. Jag står i valet och kvalet mellan sorg och saknad med det snustorra förnuftet inpräntat i pannan. Jag gör det som bör göras och gör det som sig bör. Men det ger mig mindre och mindre. Och jag trampar på krampaktigt. Trampar vatten men det blir inte till vin. Tankarna är oändliga, det enda jag har som försvar mot lidandet och det egentliga i livet och när det lider mot sitt slut: Kommer jag stå ut? Kommer jag få nåd? Kommer min vilja bli beviljad innan jag blir befriad från friheten att försvinna in i förtvinat tvivel? Jag gör allt som står i min maktlöshet.
Så står jag vid kanten, vid bitterhetens rand. Tar två steg tillbaka, ett stort kliv fram. Blundar, fyller lungorna med luft och hoppar – utan hopp. Som att svalka sig i sahara med starkt svart kaffe. Att jag är ateist är något jag tror. Att få hela bilden lämnar ingenting åt fantasin. Algoritmerna vet allt om våra liv. Du läste det här trots att jag skrev det. Jag har inte längre drivet och det enda som lämnas kvar åt den som tvekat är drevet. Det är därför jag inte kan stanna. Snälla stanna. Jag behöver få sakna och jag behöver få sörja. Det är det enda jag kan känna, de enda affekterna som aldrig svikit mig. Jag tar en sista strid för att inte bli bortglömd. Drar vapnet bara för att veta att jag blir avväpnad. Jag är hemma nu, där ljuset sänks, där dörrar stängts, där bomber fällts och där bomullen växer bortom synfält.”
(C)hristian Loyche