Där Lögnen skiner Igenom

  

1.000.000.

där lögnen skiner igenom
där vill ingen vara
ingen skärskådar stjärnorna
de lever sitt eget liv

där vassa saxar kastas
tycks ingen förvarnas
om de skarpaste hjärnornas
vållande till annans liv

miljoner menlösa
men ingen är meningslös

allt som existerar kolliderar

beväpnad upp till tänderna
med frusen fradga
släpper allt jag har för händerna
och stelnar i stigma

lönen är inte mödan värd
i infångade förväntningar
jag avvaktar, väntar på befrielse
en infriad förljugenhet      

TANKEGÅNG 

vandrar med mina tankar
brydd och obrydd
bekymmersrynkor – årsstreck
som cementerar mig

jag kan inte fly
det som varit som väntat
ingen kan fly
det som varit som väntar

och jag känner hur hela tillvaron
tornar upp som en tornado
och öser själva ödet över mig

sparkar på löv
som frusit fast i en grushög
stukar foten och skruvar
på reglage – och vrider
på sanningen

jag kan gå vart jag vill
som alla andra
jag kan bli en kopia
av ingen annan

jag vaknar till en värld
där jag redan är
dömd till frihet – tankar
som genomsyrar mig

OM DU VILL

om du vill
gräv dig genom jorden
om du vill
djupdyk ner till botten
lite till
till väldiga världshav
där blåsfiskar slungar dig tillbaka –
ut i mörka rymder

som du vill
stirra du på gräset
om du tror att det blir grönare

då svävar du i ovisshet

om du vill
fånga in din frihet
och du vill
se dig om i världen
i tillit
behöver du bara
öppna upp ögonen – och
spegla dig
i dina reflektioner

om du vill
slut nu ögonen
då lever du din dröm – där du är

förvissad om en evighet

PARALYSERAD

rymden ryms i mig
ett tomrum bland atomer
hos ensamma professorer
uttryckslösa idiomen
jag kan inte skingra dimman
du kan inte låta bli –

att le – ditt adelsmärke
en kraft som aldrig rämnar
visst, jag skriver också sagor
att ta med när du lämnar

mitt inre är ett höstrusk
löv som aldrig glöder
i den vita synvillan
bor hjärnspöken till bröder

frost är inte enda orsak
(piller utan verkan)
till de sprickor som uppstår
(ett liv utan att verka)
ditt val är din ensak
(vi talar inte samma språk)
min ryggrad inte rak
(vi borde ändå förstå)

i ett evigt väntrum
sväljer jag en lögn
hos gränslösa doktorer
lever jag min mardröm
jag har inget ansikte
men alla bär en mask
vissa ger sig aldrig
jag ger mig av när det är dags

rymden ryms i mig
liksom höstrusket och olust

DÄR LÖGNEN SKINER IGENOM

kvällen – kolasegt sträcker sig
timmen mellan tummen och pekfingret
svartvita ränder på pappersblankt golv
oljefats trummande basröst

kaffet orkar inte hämta mig
klädhögarna anar oråd
i cellen där gifttistlar grönskar
till bristningsgräns utan att sprängas

det är här jag ska vara
i tillvarons aska
viljan är statligt reglerad
i en göl av gyttja
bland onda andar
där vålnader passerar

tryck. tyck till. betongdörrar öppnas
men stängs igen i ett korsdrag
hit vände jag mig från skuggorna
här sålde jag luften jag andas

det är så det ska vara
med höstlövens ögon
uppspärrade i mörkret
blickar som sträcker sig – kvällens dragning
tyst förtryck etableras

trubbiga anpassningar
tillsyn och testlarm
stämbanden vibrerar
lägg ifrån dig metall – vänd dig från allt
detektor – passera igenom

en nidbild av räddning
ni tog mig med skamgrepp
tack för att ni fick mig att tänka

negativ tid
ett fotogeniskt mörkrum
där lögnen skiner igenom

I MITT RUM

I mitt rum
fryser eld
flugorna fastnar
i taket av kakel
lockande socker
fallande frukt
fraktioner av fruktan
ett klister av tankar
envisa eldflugor
väggarna faller
– från mörka markiser
fattar istappar eld

Ditt väldiga väsen
Din flackande blick
Du är därute
Du går under radarn
bortom mitt synfält
Jag dränks i en längtan
dold i ett dunkel
gömd i ett djup

Jag rör mig genom rök
springer i ett hjul
det rum där jag är lämnad
är det mitt hem nu?

I min mun
tar sig insekter in
demonerna dansar
där förflutet är nu
när din tillvaro syresätts
andas du ut

I mitt rum
flackande ljus
skenet bedrar
förför mig till sömns
mönster av monster
som spinner sin väv
vitt stearin
smeker min kind
tills jag stelnar
mumifieras
bandage av bengaler
skenande ljus

Om en stund
döps en begravd
triviala mirakel
den sand som är hälld
genom brända fingrar
ger en köldchock av eld

Din vänliga vilja
Ditt väsande skratt
ljusår från oljud
som skär ut i skyn
en lieman i natten
med trubbig machete
lögnen är snäll
men sanningen ärlig

Jag ropar i ett rör
baddar sår i salt
det utrymme jag har nu
är det mitt allt?

I mitt rum
gnuggas ögon i mörkret
mörker som möjliggör
Universum
Universum är ensamt
I mitt rum

GULDRENETTER

rodnande guldrenetter
fotosyntesen…
tvekar
vill vi föda den som dödar en?
frågar sig moder jord
människorna skrattar framför sit-com
skapelsen gråter
syndafloder

 TIDVATTEN

rök över vättern
nu brister isen som bar
lögner som etsats

domkyrkans krypta
det dolda rummets budskap
sekler av skrönor

pompejis vila
ur trögflytande magma
tränger tankar upp

tankar som förträngts
förgrenar sig, växer tills
samband framträder

bojorna brister och
ankaret driver ut – vind
för våg, i vattnet

det klara vattnet
filtrerat från saltet
bräckt i vigvatten

ödet tycks granska
tiden i vitögat – det
definitiva

tänker att tiden
är kaos utan ordning och
tillfälligheter

tänk dig att vattnet
som grumlas, försuras
mynnar i en hamn

hamnen blir ditt hem
skyddat av lera och halm
tillägnat livet

var kvar i känslan –
alla floder ebbar ut
tidvattnets krafter

det födda dör
det döda föds endast
när tiden utmätts

TANKARNA VANDRAR VIDARE 
 

och jag saknar doften av elden belägra mig på scoutlägret och bränna mig levande

du som en gång stod där i shorts och smutsig tröja framför mig med leendet på sned och blicken nedlåtande

nu har du klippt banden snaggat dig och snyggat till siffrorna

ett välbetalt avtal med samtiden belåten och lika hånfull och nedlåtande

och jag går på motorvägar och från en a-traktor betraktas jag som b-film och samtiden swishar förbi och glåpord om mig från radion

medan ni passerar oförstörda lämnas jag berörd

och tillvaron tycks stöta ner det skälvande ödet i mig

det var bara en tanke som slog mig

men det gjorde ont

MISSMOD (NOVEMBER REGNAR NER IGEN)  

år av längtan
förvrängda drömska fält
fuktiga ängar förtvivlan

jag kan se från ett perspektiv
där drönare regnar ner igen

villkorsfull kärlek
hänger i draperier
och regnar ner i november

för du talan måste vi
bevilja dig dispens

dunkla gatustråk
vita h&m-klänningar
regnar ner igen

var en rättrådig
medborgare
bli opolitisk vilde

gör din röst hörd
men var maskerad

falska skratt och skottsalvor
regnar ner i november

teatraliska scener
på den röda duken

själva skapelsen
porträtterad
skärmdumpad i containern

det kommer ingen vit prins
ridande till dig
du bistår den svarta änkan

världsalltet gudarna bär
regnar ner i november igen

allt jag aldrig var
har regnat ner för längesen… 

—

där. det. är. skärskådat. där. vill. ingen. vara. därlögnenskinerigenom. dit.vill.ingen.vandra.
där de ser mellan fingrarna. inför vanvård. beväpnade till tänderna. med fullmakt.
ränderna går aldrig ur. du går ut.
tvätta rent med ättika. det är inte tillräckligt. stigma. där det rinner fradga mellan händerna. som stigmata.
drottningen av ingenting. en kung för ingen.
evigheten är inte tillräcklig. 
mörka moln. också solen slocknar till sist.
vad vi har är allt vi vet.
vad som varit som väntat. vad som varit som väntar.