Ödbjörn Blåöga och striden med Dr. E Nemo

– Ödbjörn Blåöga, jag är inte en docka att laga och limma ihop. Försök inte föra bort mig från skuggorna, på så sätt för du mig bara bakom ljuset.
Gå bara bredvid mig när jag brottas med våndorna. Var den stadiga hand jag kan hålla när jag räcker efter hjälp.
Men min smärta är min att bära, jag tar själv striden på min arena.
Din närvaro kan påminna mig att jag inte är ensam i min förtvivlan, i en värld att frukta. Endast en förnimmelse att jag är värd kärlek, även när som mest nedbruten.
Så när det skymmer, finns du här för mig? Inte som en riddare eller rådgivare, utan som sällskap. Att hålla min hand tills gryningen då ljuset hjälper mig minnas min styrka.
Din stilla stöttning är den mest värdefulla gåvan du kan ge mig och den största kärleken – den kärlek som hjälper mig minnas vem jag är, när jag själv glömmer. Men försök inte råda eller rätta till, finns bara till – där jag är, som jag är.   

– Mästare, jag studerar ofta människorna i vår by och funderar över deras beteenden. Ibland blir jag förbluffad. Vad förvånar dig mest?

– I barndomen och tonåren, den lekfulla åldern, blir vi uttråkade och vill bli vuxna, på bekostnad av att vara barn. Och de vuxna är inte sena med att sätta restriktioner, införa regler och förbud.
När vi väl själva blir vuxna anpassar vi oss till samhällets normer men saknar samtidigt vår ungdom. Vi jobbar och sliter på bekostnad av hälsan. Och för pengarna vi tjänar försöker vi köpa tillbaka lyckan.
I slutändan lever vi varken idag eller för morgondagen. Med levnadsvanor som om vi aldrig skulle dö, men på ålderns höst märker vi att vi kommer dö utan att ha levt.

– Vad föreslår du att man gör åt det? Hur kan vi förhålla oss till det?

– Sök inte bekräftelse på fåfängans marknad, lyckan finns endast inifrån ditt hjärta. Och lär dig att det viktigaste i livet inte är att ha mest, utan snarare att behöva minst. 

– Mästare, jag står här vid vägskälet och vet inte vilken väg jag ska välja.
Jag tvekar om riktning och vart jag ska ta vägen.
Jag är rädd för om någon ser mig, att jag ska bli gjord till åtlöje och hånas för min villrådighet. Jag förstår om du skrattar nu, bakom min rygg.

– Varför skulle jag göra det? Du vänder dig till mig för att söka förtröstan. Det är en styrka och ingen svaghet.
Ingen är perfekt, allra minst de som är tvärsäkra på sin sak. Jag beundrar dig för din ärlighet. Men tro inte att alla kommer tänka så, det finns de som gärna ser dig i din litenhet, men du förstår, de gör så för att de själva ska känna sig säkrare.

– Men andra kan svara så snabbt och säkert, är det inget som rubbar dom?
– De som tror sig veta allt, det är de som har mest kvar att lära. Du ska se när det väl visar sig att de har fel, hur nakna de står och huttrar och skäms.
Stå på dig och se dina frågeställningar som en tillgång. Tänk vad tråkigt att redan ha svar på allt. 

– Älskade Angelica, jag ger dig guld och gröna skogar.
Jag ger dig allt du önskar, mot din tunga i min mun.
Ska vi slå oss till ro?
– Säg inte så. Du sätter mitt samvete i skuld och det enda jag får är kalla kårar.

– Det var bara en undran.

– Visa istället att du kan hälla världshaven i mig utan att spilla en droppe. Du vet att jag lider av saltbrist.
Smörj mig med honung när mina leder värker och sätt din lust åt sidan. Omfamna mig med omåttlig omtanke.

– Vad är det du begär? Ska jag så så att du kan skörda?

– Det var bara en önskan.

– Du lär dig mer av att utstå bli betraktad.
– Men jag lär mig hellre genom att skåda dina ädla handlingar än att låta mina brister genomskådas?

– Om du vill behärska det jag behärskar behöver du både se och utstå att bli sedd. Du ska jonglera med knivar i din stilla dygnsvila likväl som framför hungriga vargar. Men likväl – dug först inför dig själv och dug därmed för andra.
– Men om jag balanserar stadigt när ingen stör min sinnesfrid, räcker inte det? Jag ramlar lätt när benen darrar.
Du om någon ser väl inte med bekräftelselystna ögon? Måste jag då riskera äran med att bevisa min förmåga på en arena?
– Vill du vandra din väg utan möten? Vill du inte ta emot ovationerna när du framför det du bemästrar?
Vad tjänar det till att inte samhöra?
– Men om jag riskerar att falla och såras? Mer än jag får njuta den friska luften när jag bestigit berget?

– Du bestiger även det högsta berget en etapp i taget. För varje avsats du erövrar stärks ditt skelett med så mycket kalcium som krävs för att dämpa det fall som djupnar en volym i taget. På så sätt faller du alltid med skyddsnät. Du märker, ju högre insats desto större risk. Men också pyramiderna byggdes på solid grund.

– Men då tror jag att jag nöjer mig med att betrakta. Det är inte värt besväret.
– Då kommer du heller inte bemästra det du vill bemästra eller behärska det jag behärskar. Du når inte skatten vid regnbågens slut och ingen kommer för att gratulera dig.
– Men ingen kommer heller förnedra mig. Så då låter jag det vara. Jag håller mig till mitt och min strid med Dr. Nemo.

– Du förstår inte dilemmat. Det är så du även förlorar dig själv.