En enkel till Piva(avgång alltid, ankomst aldrig)anekdoter från 25 års vårdresor

”what would the internet be without content? it would be a valuless collection of machines with great screams. It would be the equalient of elements with nice colors, no life. It would be nothing… now let’s start the show.”

När läkarna för något år sen frågade mig vem jag var;
”Vem är du? Vem är Christian?”
Då frös jag till och fick tårar i ögonen.

Det var ju det jag skulle ta reda på –
Då, på revoltens tid, tonårstiden, den tiden då allt betydde något på riktigt.
Den gången såg jag det som att dom tog det från mig.
Tvångsintagen, handbojor på.
Och jag har inte hittat mig själv sen dess.  

Jag har aldrig haft något riktigt jobb; inte heller bil, eller för den delen körkort.
Knappt aldrig ens någon flickvän.

Men jag började skriva dikter efter att Kents texter började fastna på näthinnan
(på den gamla goda tiden, när man fick lära sig vänta på något,
i det här fallet Hagnesta Hill-skivan).

Sen dess har jag skrivit.

Det var vit vinter och musiken på skivan andades frisk kyla;
omslaget pryddes av en tonårstjej med namnet Frida.
Jag gav den i julklapp till en annan Frida.
Att skriva blev som en plikt och ett gift, som cigaretten.
En befrielse och förbannelse samtidigt.
Det jag vet att jag kan.

En gång i tiden var jag bra på tennis också.

”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sa en vikarie när jag kom tillbaka från Danmark.
Det var bara det att det var verkligheten jag hade varit i
och nu var jag tillbaka på institutionen –
den fiktiva verkligheten, skapad för (sägs det) ditt eget bästa,
men snarare för samhällets bästa.

”Vad var det i Danmark om? Att du kanske inte är sjuk?” Sa överläkaren.
Trots att det var hårt arbete så kände jag mig ju friskare utan sjukvårdssystemet.

Jag sa till en sjuksköterska på rehab att jag inte är någon medicinmänniska.
Med det menade jag att jag är känslig för biverkningar.
Fick då till mig att jag hade dålig sjukdomsinsikt och svårt att acceptera min sjukdom.

”Hur är det med rösterna?” – frågade läkaren i Vmo.
”Det är melodier”, svarade jag skamfullt.
Det var inte jag som skulle skämmas.

Hon var 17 år och hette Ida, gick en årskull under mig.
Hon hade små stjärnor på sina jeans och flower power-blus.
En alternativ-tjej, mörkhårig med flackande ögon och lurigt leende.
Så godhjärtad. Hennes favoritlåt var ”Just like heaven” med Cure.
Hon kom och hälsade på ibland efter skolan.
Jag kallade henne för Islandsflicka.
Det var hennes drömresmål och jag sa alltid att jag ville ta henne dit.
Det var aldrig mig hon ville dit med.
Men till en Kent-konsert följde hon med.
I den stad där jag blev intagen första gången och är intagen nu, långt senare.

Jag hade en etta med kokvrå på 20 kvadrat, som jag betalade runt 1000kr för i hyra
och brände märken med fimpar i sängkläderna,
i ett samhälle jag gick och svepte 20cl. vodka rätt upp och ner på Kinan för 100kr.
Sen tog jag första bästa olåsta cykel och for omkring,
innan jag slutligen satte mig på hustak med en walkman och tittade på stjärnorna. 

På Roskildefestivalen hade de ett tält de hade skrivit ”LÖK” på, med danskt ö och med silvertejp.
Jag rökte hasch så hela himlen sprack och delade sig i olika spegelskärvor, som färggrann mosaik.
Om jag trodde jag var på väg att dö? Nej, jag tror jag bara kände att jag levde.
Nattsvart blev det först när den vakande örnen, institutionen, grep tag i mig med sina vassa klor. 

När vi var på väg till matsalen med rehab, det var kebab på onsdagar
och jag sprang före och sjöng för mig själv och småskrattade

– för att jag var sprallig och kände att medicindämpningen lossnade lite
(det var en solig vårdag och fåglarna sjöng, jag följde på sin höjd med i melodislingorna)
– då sa sjuksköterskan till mig att jag hörde röster ”för man pratar inte med sig själv”,
men hur många är det inte som går och nynnar för sig själva?
Jag blev inkallad till läkaren och den tunga zyprexan höjdes till 20 mg igen.
Ja, jag var glad och uppspelt, men inte psykotisk och blev inte trodd trots mitt upprepande nekande.

Min morbror började gråta när jag träffade släkten i hans sommarstuga första gången efter att ha ”stabiliserats”.
Inte för att jag blivit sjuk, utan för att jag blivit ett medicinoffer, utan egen integritet,
från att ha haft en pigg ifrågasättande personlighet, till att gått upp 20 kg, bli tyst, närmast stum,
godtrogen och vårdanpassad. Hans största rädsla var att jag skulle bli institutionerad.
Många år senare kan man väl säga att jag är på god väg att lyckas.

I Värnamo blev jag gång på gång nekad neuropsykiatrisk utredning. 
Min KBT-psykolog fick senare sparken för att hon tillät för många utredningar
och därmed utskrivning av narkotikaklassade ADHD-mediciner.
Ett smidigt sätt att skyffla systemfel under mattan.

”Det finns nog olika sätt att uppleva sin psykos”
– behandlare svarar syrligt när jag frågar om skillnaden mellan mina melodier och att höra röster.

Jag försökte krossa fönstren på Piva för att ta mig ut.
Med möbler – soffor och stolar.
Jag förstod ju inte vad det var frågan om.
Jag hade aldrig blivit frihetsberövad förut och visste inget om det.
Men det går inte krossa några fönster på Piva.
Med en karatespark lyckades jag ändå med det lilla runda köksfönstret.

Behandlare i Värnamo som nekar mig samtal för att hon tappat förtroendet för mig.
Vården ska väl finnas för patienterna och inte tvärtom…

(C)hristian Loyche 2025

”once again, thanks for taking a ride on the infinite sadness express. departure time always and arrival time never. thanks for being cool, great wonderful. we are, have been and will always be…”