”…och med våndor som sträcker sig miljontals mil ut i rymden har jag rusat förbi det jordnära enkla när hon plötsligt står där ett ögonkast ifrån mig med ett gnistrande leende och vinkar åt mig genom fönstret men vi kan ändå inte nå varandra och hade vi kunnat kommunicera hade jag förstört det och befäst det som egentligen är det oändliga avståndet mellan oss och med åren har jag förkastat det som står närmast för något avlägset ouppnåeligt och det är därför jag tvekar och därför jag tillskriver andra bristen och inte ser mitt eget ansvar för jag föll men aldrig för något högre för det var alltid något som skavde och det var alltid något annat någon annanstans…”
