Solstrimmor på Sämsjön

När några numera medelålders grabbar åker ut på fisketur utan kvinnligt sällskap kan väl inget gå… rätt!? Eller…?

Våra kroppar må envisas med att säga ifrån men äventyrslusten är det inget fel på.
Något jag noterade var hur vi på ett ganska osynkat, men ändå på något skönt sätt, känns mer harmoniska, kanske i vissa sekvenser mer ängsliga, men allt i allt lite mer fridfulla än förr.

Vi som var ute (eller hemma hos varandra) och härjade rätt vilt ett tag har till sist kommit till ro. I en båt i en sjö, någonstans i vårt avlånga land – där solen visar sig i strimmor.. strimmor av hopp.. trots att semestern är slut och allvaret ska återinfinna sig för vissa.. en hoppfull tanke om att det kanske inte är så dumt med att vara halvvägs till 90 ändå.

En nyfunnen ödmjukhet förkroppsligad i en strimma reflekterande sol – över en annan ödmjukhet: att livet är ändligt och att vi är på väg utför.
Men kanske är det just där, där backen är som brantast, som utsikten är som vackrast.