Intervaller på skogsslingan

Idag började jag med en ny träningsform som jag låtit ligga och lagra länge – intervaller.
Jag sprang och gick om vartannat i ett lummigt skogsparti som är både syrerikt och insektsrikt.
Men jag tänker om insekterna att något måste ju dra sig till mig…

Den primära anledningen att jag inte sprungit på länge är min närmast obefintliga lungkapacitet.
Jag kan ibland bli andfådd av att böja mig ner och knyta skorna och då är man ganska långt ifrån att genomföra maratonlopp.
Men skam den som ger sig.

E-cigg kan om man använder det fel (drar in snabbt och för mycket) förvärra astman än mer än vanliga cigg.
Det har jag hört av andra och även bittert fått erfara. Astmaattacker är obehagliga, när man kippar efter andan och inte får luft.
-Men- för konditionen som sådan är de bättre så länge man begränsar användandet, det märkte jag tydligt idag. Så pass lång sträcka hade jag inte tagit mig igenom löpandes efter en dag med vanliga cigg.

Att helt sluta röka är ett mål för mig som ligger där uppe och svävar som ett moln över mig jämt och ständigt.
Men det är svårt att genomföra när man mår sämre psykiskt varje gång man ska sluta.
Så jag får väl vejpa vidare lugnt och försiktigt och så har jag snus som grund.

Det är en stor seger den dagen jag kan springa längre sträckor obehindrat, utan att drabbas av andnöd.

Jag tror att just komma igång och springa skulle vara en vinst på andra sätt också – att det är fler saker på andra områden i livet jag skulle klara mer obehindrat om jag kunde börja löpträna, med tanke på hälsovinsterna och hur nyttigt det är för måendet.

Andningen är något helt centralt som vi alla är givna från födseln. Det är liksom det som är liv.

Varje gång jag ser naturprogram eller vetenskapliga program på tv förstår jag att vi inte är skapade för att slösa bort våra liv på att röka.
Katter röker inte och det röks inte i rymden.
Det strider mot alla livsbejakande principer.

För fortsätter jag på det spåret i evinnerlighet slutar det med palliativ vård och syrgasmask.

Så det får bli att ta ett djupt andetag över ironin i att inse sitt eget bästa men ändå inte agera i enlighet med det.