Vallgravar i Vadstena

 I veckan besökte jag Vadstena slott, vackert lokaliserad vid randen av Vättern.

Utflykten till Vadstena som sådan får betraktas som lyckad, en hel dags återhämtning i ett medelstort samhälle vars invasion i sommarturism hade hunnit avstanna för säsongen denna sena augustidag.
Tydligt var dock att gågatan kryllade av ännu öppna turistbutiker men i själva samhällskärnan fanns endast ett fåtal mataffärer.

På vägen dit, när vi passerat Gränna och Ödeshög, breddades de gula fälten ut vid sjön Tåkern, där vi passerade charmiga ruckel till ödsligt belägna småstugor och det kändes som vi var på route 66 i den amerikanska södern.

Vadstena slott, omgivet av vallgravar, uppfördes ursprungligen av Gustav Vasa som en försvaranläggning på 1500-talet. Här ägde ”Vadstenabullret” rum; på den tiden fanns inga dokusåpor men det surrades och skvallrades på samma sätt. Det fanns inte heller något google på 1500-talet men för den som vill veta mer av vad det bullrades om rekommenderas just google.

Precis som på ett slott behöver vi alla bygga våra egna skyddsvallar, eller om vi tänker oss att vår kropp behöver ha ett starkt immunförsvar mot livets bakterier.
Den metod jag provat, som är allra mest verksam för att stärka psykisk sårbarhet, är fysisk aktivitet – ett livspenicillin.
En rask promenad är som bekant också det bästa botemedlet mot bekymmer.

Vilka är då vallgravarna i mitt liv jag försöker ta mig över?

Det sociala samspelet och alla slags relationer – särskilt nära relationer, har varit, är och förblir en rejäl utmaning, särskilt att fungera i en grupp. Psykologen tog upp med mig en gång när han hade inlett konversation med mig och vi var fler i rummet. Det var inga konstigheter så långt, men så fort han hade bjudit in fler i samtalet hade jag vikit undan fokuset. Normen är visst att man stannar kvar i samtalet, jag trodde det var klart för min del.

Misstänksamhet – att utgå från att andra har en negativ inställning till mig, något jag försöker läsa mig till och få bekräftat i andras kroppsspråk, samt att tolka otydliga ljud som att andra baktalar mig.

Att det låser sig kommunikativt – jag blir ofrivilligt tystlåten ju mer jag tänker på att jag är det.

Social ångest – särskilt i folksamlingar; jag har svårt för att prata offentligt när okända hör i låsta situationer, t.ex. på bussen.
Att göra ärenden är enklare själv, då kan jag skydda mig med musik i hörlurar och har ingen annan att ta hänsyn till.

Att gå förbi ett gäng ungdomar – dom kan vara extremt uppmärksamma eller helt ouppmärksamma på samma gång och är allmänt oberäkneliga.

Det finns definitivt fler vallgravar, hinder från att nå sina mål, men där var några av mina exempel.

Besöket i Vadstena avrundades i kyrkan med ett tänt ljus för en förlorad vän och en stunds andrum innan det var dags att återvända hem.